Under en ganska lång tid har det varit comme-il-faut i konstkritikkretsar att försöka beslå kända konstnärer med att ha varit homosexuella. Studerar man Shakespeare får man snart veta att hans sonetter ger tydliga bevis för hans homosexualitet. Liksom Selma Lagerlöfs brev ger vid handen att hon skulle ha varit lesbisk. En absolut majoritet av dessa ”analyser” är helt utan akademiskt värde och är mest tänkta att ge lite spaltutrymme åt den aktuella konstkritikern.
Den nya trenden verkar vara att söka beslå konstnärerna med att ha nazistsymatier. I en helt fantastisk övning i att göra en höna av en fjäder skriver Bo Schön om att Selma Lagerlöf en gång givit bort en signerad bok som blev pris på en tävling arrangerad av Stockholms Dagblad och Statens Institut för Rasbiologi. Herr Schön har inte lyckats skaka fram någonting som tyder på att Selma faktiskt skulle ha sympatiserat med tävlingen. Tvärtom noterar han att Selma faktiskt fördömde nazismen. Schön fortsätter dock oförtrutet med att insinuera att Selma borde göra upp med sitt förflytna likt Kamprad och Ingmar Bergman. Det där med att Selma de facto är död verkar inte riktigt vara relevant.
Även nu levande konstnärer får finna sig i sådana anklagelser på oklara grunder. Författaren Eva Ström – i behov av att synas – har ondgjort sig över den norske konstnären Odd Nerdrum med lärjungar. Deras moderna klassiska målerier tar avstånd från modernismen (liksom en stor del av den konstintresserade allmänheten) och detta tar Eva Ström som intäkt för att de flörtar med den nazistiska konsten! Enligt henne är ”Nazismens konst präglad … av ett heroiserade [sic] tillbakablickande, den var figurativ med starkt idealiserande drag, var oftast berättande eller förhärligade hembygden.” Liksom Michelangelo, Caravaggio, Rembrandt eller valfri annan premodernistisk konstnär.
Man frestas att tänka att Eva och Bosse borde lägga lite mer tid på sina egna böcker i stället.
